Klämt på hjälmar

Medeltidsmuseet hade en tillställning, "Kläm på en hjälm" med olika re-enactmentgrupper där de visade upp sitt hantverk.

Halkig hästrygg, bäst att hålla i ordentligt.

Anna var sjuk så jag tog med mig barnen på en utflykt.  Som museet hade skrivit i texten på sin hemsida så skulle entrébiljetten dessutom gälla ett år som i tolv månader, inte som tidigare under kalenderåret.  När vi kom till museet visade sig detta stämma alldeles utmärkt vilket inte gjorde dagen sämre.  Fritt inträde till och med nov 2015 för 100 spänn.  Som hittat och ett synnerligen billligt nöje då barnen har gratis inträde tills de fyller nitton.

Väl där inne sprang vi på Micke och Anneli där Micke gjorde sitt allra bästa för att trissa upp ungarna (Tack så mycket!).  Det resulterade i att Tigurr & Iskie for runt som skållade troll runt utställningen och gick in i alla prång, rusade runt runt runt där så medgavs och inte minst klättrade upp i trapporna till huset vid marknadstorget.  De små dioramorna med videosnuttar var jättespännande, speciellt det nedbrunna huset som man grävt ut.

Hästen var rolig ett tag, men halkig att sitta på så där gälllde det att ha koll på vad man sysslade med (som pappa alltid tjatar om).
Gången där man kan krypa in i ett utrymme och krypa ut som genom gallret i en fängelsehåla var skojigt, där kröp man runt runt flera varv.

Ut genom gallret sedan ett nytt varv.

Att titta ut på vattnet i Stockholms ström var fascinerande, men varför hade de envisats med att låsa dörren ut så man inte kunde stå och hänga vid grinden?

Allt detta medförde att jag inte kunde prata med folk på långa vägar så mycket som jag skulle velat göra.  Bitvis blev det oroväckande tyst så jag var tvungen att gå och leta upp barnen (då var de antingen framför ett diorama eller uppe i huset).

Hjälmar var det mest pappa som var intresserad av.  Barnen lät intresserade när jag tog dem i handen och frågade om de ville prova en hjälm, men de ryggade tillbaka när de skulle få dem på huvudet.

Nåja, jag fick se spetsar från en tjeckisk smed som jag själv funderat på att köpa spetsar från, så det var skoj att se vilken kvalitet de höll och fingra lite på dem.
Jag upptäckte dessutom ett säkert sätt att få en re-enactor att se ut som ett rådjur i strålkastarskenet, om än bara för en kort sekund.

Kom i mundana kläder och ställ ingående frågor om vilken spetstyp det är, vilken smed som smitt dem och hur pass väl de är representerade i fyndmaterialet.
 Man är van att få den typen av frågor från andra re-enactors, inte från en civilklädd "Svensson som just knallade in på museet från gatan".  Jag vet själv hur det är.

Gällande utställningen som helhet så är det glädjande att de nu fått upp det gamla "skorummet", även om slungpåsarna tycktes lysa med sin frånvaro.
Jag ställer mig även frågande till hur de tänkte när de planerade höjden på montrarna.  Den översta hyllan är över mina ögonbryn i höjd.

Barnskor

Att barnen hade så roligt var en överraskning.  Jag hade inte förväntat mig att de skulle gilla det SÅ mycket som de gjorde.
När jag lockade på dem med lite julmust (mer socker, det hjälper!) och berättade att det var dags att gå för att vi skulle träffa farmor och farfar fick jag svaret "Vill inte."
För mina barn att säga så är i det närmsta otänkbart.  De blir ledsna om man säger att man ska träffa farmor och farfar imorgon, bara för att man inte ska träffa dem nu på stört, och de blir alltid ledsna när man skiljs från farmor och farfar.
Någonstans sitter Lucifer och snör på sig ett par skridskor ty det har frusit till där nere.

Vi kommer helt klart tillbaka, och då med hustrun i släptåg som fortfarande inte varit på museet.