På hantverkslägrets bankett var det många som, med all rätt, fattade tycke för min ingefärsdricka.
Recept efterfrågades och jag har inget annat än vad som bäst kan beskrivas som ett mormors-/farmorsrecept, dvs ta en näve x, tillsätt lite y och smaka av med lagom z.
Efter att ha gjort denna dricka, som började som en kall variant till ingefärste, i närmare 10 år är det så dags för den kalla, kliniska behandlingen med våg & måttsats att ta vid. Allt för att ge den intresserade läsaren ett hum om proportioner. Jag kommer även dela med mig av en del knep.
- 165 g skalad ingefära
- 75 g strösocker
- ½ lime + 2 msk limejuice
Gör så här:
Riv ingefäran på ett rivjärn. Med tanke på fibrigheten i "vanlig" ingefära kan det vara bra att med jämna mellanrum snurra lite på ingefärsbiten (när det känns att det bara är trådiga fibrer som hasar på järnet) eller om man har riktigt stora rotknölar, dela på dem innan de rivs. Jag har ännu inte provat att använda så kallad ung ingefära med ett papperstunt lilaskimrande skal som brukar finnas i asiatbutiker runt mitten av augusti. Smaken är lite mildare och fibrigheten alls inte lika påtaglig. Vid rivning ger den små bitar snarare är saftigt mos.
För mängder över 200-250 gram skalad ingefära anser jag det berättigat att använda mixern till hushållsassistenten, tidsbesparingen inkl disk gör att det då lönar sig.
OBS! Om du river på rivjärn, släng inte de fibriga massorna med rottrådar. Lägg med dem i högen, det finns massor med smak i dem.
Häll av saften på faten, och pressa sedan lite ingefärsriv i taget.
Jag brukar ta det i omgångar stora som 1-1½ pingisboll för att inte få för stora urpressade klumpar att jobba med efter pressning.
Knep 1:
När all riven ingefära pressats ur, låt den fibriga massan ligga och vila en minut eller två och pressa ur dem igen. All "ren" ingefärsjuice man kan få ut intensifierar smaken.
Med mängden ingefära ovan pressade jag ur 110 g ingefärsjuice inkl. andra pressningen.
Knep 2:
När man pressat ut fiberklumparna så fuktas de lätt med kallt vatten.
De ska inte blötas så mycket att de forsar ut vatten, mer som att man fuktar en tvättsvamp utan att det rinner igenom vatten.
Enklast görs detta genom att hålla en ingefärsklump i ena handen och försiktigt droppa kallt vatten från den andra handens fingrar över klumpen. Upprepa med alla klumpar, låt dem vila 1 minut och pressa sedan ur saften igen.
Med mängden ovan pressade jag ur nästan 30 gram utspädd ingefärsjuice. 28 gram för att vara exakt (så exakt man nu kan vara med en köksvåg med en upplösning på 1 gram).
Jag hade en halv lime liggande och pressade ut all saft, 10 gram, mha. en gaffel.
Knep 3:
När limehalvorna pressats ur, droppa i lite kallt vatten precis som för ingefärsmassan och låt vila 1 minut. Pressa sedan ur dem igen.
Saften av ½ lime räckte inte, så jag tog till den färdigpressade limejuice vi hade hemma. 2 msk av den och syran var på en lagom nivå.
Om ni använder färdigpressad limejuice, se till att använda en av god kvalitet.
Det stora flertalet av de märken som säljs i asiatbutiker är inte mer än citronsyra, vatten och färgämne, och de går givetvis bort helt och hållet.
Den jag använde nu var 45% limejuice, 3% askorbinsyra och färgämne. Resten är vatten.
Jag har ännu inte hittat en limejuice på thaibutiker som inte innehåller färgämne.
I de flesta vanliga matbutiker finns märket ReaLime (och i fallet med citronjuice, ReaLemon) vilka jag bestämt måste avråda från att använda pga. låg kvalitet och dålig smak.
ICAs ILoveECO ekologiska limejuice är dock ett mycket bra alternativ.
I rena limefrukter räknat skulle jag säga 2 st, kanske 3, beroende på storlek och saftighet.
Efter det ska det smakas av med socker (egentligen spelar det ingen roll i vilken ording man tar socker eller lime, jag brukar dock ta socker först, limejuice sedan). 75 gram visade sig vara lagom för den här provmängden.
Allt som allt gav detta 260 gram, runt 2,25 dl koncentrat.
Omräknat skulle sockermängden landa på 300 g/liter så den känns lite hög. Troligen är detta en effekt av att limejuicen hades i först. Vanligtvis gör jag tvärt om. Kanske det hade räckt med 60 gram. Jag brukar dock bara höfta till genom att ha i socker så det precis löser sig och sedan pressa i lime tills smaken är balanserad mellan ingefärshetta, sötma och syra.
Som jämförelse kan nämnas att drickan på banketten hade en sockerhalt kring 150 gram per liter. Coca cola ligger runt 105 gram per liter, men den späder man inte ut innan man dricker.
Jag brukar späda min ingefärsdricka 4-5 ggr med vatten, kolsyrat eller vanligt, eller bara slå en skvätt i ett glas med lageröl 2,8%.
Knep 4:
Om koncentratet stått en stund bildas en bottensats. Se till att skaka om noga så den rörs upp, ty där bor mycket ingefärssmak.
Sockret fungerar som vanligt bra som konserveringsmedel och koncentratet håller sig länge i kylen. Till lägret tog jag den extra säkerheten med Atamon.
Sist men inte minst... tidsenligheten.
Medeltidsmänniskan i västeuropa kom nog bara i kontakt med ingefära i torkad form, om ens alls (beroende på tidsperiod och samhällsskikt givetvis). Vill man ha en dryck med tidsenliga ingredienser gör man bäst i att byta ut lime mot citron, det fungerar lika bra för smaken, och den jag gjorde till banketten var gjord på hälften citron, hälften lime.
Mycket nöje!
