När bitarna faller på plats

Häromdagen satt jag och bläddrade i en av mina kokböcker som stått i bokhyllan ett par år utan att jag lagat särskilt mycket från den, jag har bara provat ett par curryrecept.
Det handlar om David Thompsons närmare 700 sidor långa tegelsten "Thai Food".



Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte lagat fler rätter ur boken.  Den fokuserar mycket på det kungliga köket men arbetsbördan verkar inte oöverstigligt hög.  Att få fatt i alla ingredienser är ibland ett problem, men även om jag inte kan hitta tillräckligt bra mangostan eller durian finns det många rätter jag teoretiskt kan laga utan problem.
Bilder saknas inte, men det är inte en stötesten eftersom många av mina kokböcker har samma mängd bilder eller till och med saknar bilder helt.
Jag får helt enkelt åberopa ett je ne sais quoi på frågan om varför den stått oanvänd  i bokhyllan så lång tid.

Nu hade dock intresset vaknat efter att ha lagat mig igenom om inte samtliga rätter i två av mina thaikokböcker (nåja, den ena är panasiatisk med tonvikt på thai) så åtminstone mer än 80%.

Ögonen fastnade vid kapitlet "Food 'outside the meal' - snacks & street food" och rätten Gai sahm yang - Kyckling på tre vis.
Författaren förklarade omgående att "Rätten har ingenting med kyckling att göra.  Jag minns när jag för flera år sedan beställde rätten, på rudimentär Thai, och blev förvirrad.  Jag tyckte det borde funnits åtminstone lite kyckling, som namnet gjorde sken av, men min vid den tiden dåliga Thai gjorde att jag inte kunde påpeka det."

Sedan följer en lista ingredienser:
Citrongräs, ung ingefära, schalottenlök, lime, chili, torkade räkor, nötter.
Hacka, strimla och fritera si och så.  Lägg i högar på ett fat.  Servera.

Det var allt, sedan följer nästa recept.
Inte ett knyst om hur det äts, eller med vad.  Förvirrande är bara förnamnet.

Backar man lite i boken kommer man till texten "Food with drinks" där han förklarar att "All these are single plate dishes: they are not shared and people order individually, although the Thai will still eat together.  There is also no assumption that rice will be served with them - but it might be."

Inte mycket till hjälp.

När jag surfade runt efter en annan thairätt (Yam naem khao tod) råkade jag på miang kham, en rätt som uppfyller alla kriterier.  Ingredienserna ovan finns med (och inkluderar även vitlök och sur grön mango), tillredningen är densamma och det äts inlindat i blad (betel, pepparblad, spenat m.fl.).

Tittar man ännu längre tillbaka i 'Thai Food' hittar man rätten Miang lao som stämmer in på ovanstående sånär som på att den inkluderar fläskfärs och en dippsås som bres på bladet.
Det känns som att det saknas någon typ av blad i ingredienslistan för gai sahm yang.  Lätt hänt om man korrläser ett par hundra recept, men ack så förvirrande.  I synnerhet när författaren inleder med att rätten är förvirrande.

Nu blir det till att skaffa pepparblad och lite andra blad ty detta måste provas förr eller senare.