Surdegsbröd I

Surdegsbrödet blev över förväntan.
Det var det första brödet jag bakade på allvar med surdegen, trots att den varit igång lite mer än en vecka. Ett par rejäla skopor av rågsurdegen blandades med en lika stor volym vassle från osttillverkningen och fick dra en knapp halvtimme innan lagom med vetemjöl blandades ner.

Vanligtvis brukar jag vara noggrannare med måtten men nu fanns det inte riktigt tid till det.
Efter en första bearbetning i bunke knådades degen på bänken och fick stå på jäsning medan vi var borta under kvällen.

Vid hemkomst fyra timmar senare hade degen mer än väl dubblat sin storlek. Den knådades ut på bänken och lades på en oljad plåt för en andra jäsning. En timme senare tyckte jag den hade gjort vad den skulle (svårbedömt när den flyter ut på plåten) och skjutsade in allt i 250 graders värme.

När termometern visade 98 grader togs brödet ut. Proben såg misstänkt degig ut, men brödet hade höjt sig en hel del och fått bra med färg under 25 minuter i ugnen. Botten lät hoppingivande ihålig och jag glömde bort det i 90 minuter för att svalna under duk efter det att vatten hastigt penslats på toppen.

Alla farhågor om ett bröd med degigt innanmäte visade sig vara ogrundade. Det färdiga brödet hade ett spänstigt innanmäte, genomgående tätt med små porer och större blåsor mellan varven. Skorpan som penslats med vatten hade mjuknat en aning men hade fortfarande en viss frasighet och antydan till seghet/spänst.
Ett gott bröd, men det visade inte till närmelsevis upp den syra som jag hade befarat, vasslen till trots.


Dagen efter var syran påtagligare, men inte alls påträngande, snarare har brödet mognat som alla surdegsbröd gör. Fästmön påpekade att brödet behövde salt varpå jag insåg att jag helt hade glömt bort att ha i det i degen. Det kan förklara varför kaviar helt plötsligt kändes som världens bästa pålägg.