Museimaraton

...eller åtminstone ett försök till ett lätt sådant, men vi hade kunnat klämma fler museer utan svårigheter.

Dagen till ära hade Livrustkammaren och Tre Kronor öppet hus i samband med Slottets traditionella öppethållande. Med andra ord kunde vi inte motstå att i ett svep klämma LRK, 3:-, Kungliga Skattkammaren och Paradvåningarna med Slottskyrkan, dels för att ingen av oss tidigare hade varit i de två senare, dels för att vi besparade plånböckerna 230:- per näsa.

Efter att ha kommit hemifrån en timme senare än planerat klev vi in på Livrustkammaren som inte på långa vägar var så fullsatt som jag hade befarat. Utställningen är samma som tidigare utan större ändringar, och den pågående bröllopsutställningen var ganska intressant med många vackra plagg att dräggla över.

Största behållningen (i brist på annat ord) var de olika guiderna som vallade runt turistgrupper. Den ena talade långt och länge om alla montrar med stor inlevelse, den andra "guiden" (och här använder jag ordet i dess allra vidaste bemärkelse och töjer på gränserna) tog in sin grupp mitt i rummet, svepte med ena armen förbi montrarna och utbrast något i stil med
This room is filled with stuff that belonged to the old kings. This is protection for the horse, and this, I've forgotten what you call this... thing...

(besökare i gruppen) Chainmail

(guide) Chain...?

(besökare i gruppen) mail

(guide) ah, chainmail

Hon hade även den fula ovanan att referera till olika kungar som This guy... oavsett vem det var och utan att närmare förklara vilka de var. Rummet med bl.a. rustningar och Gustav III:s klädsel från maskeradbalen inkl. pistoler avhandlades på ca 30 sekunder.
Kort sagt: Hon hade inte kunnat lyckats sämre om hon så bara hade gått runt och läst innantill på föremålsförklaringarna. Hade jag råkat ut för en sådan "guide" hade jag klagat och bett att få pengarna tillbaka.

Vi strosade runt och jag fick ett par nya bilder på armborstet som de har utställt (det helt benklädda med stålbåge), cranequinen och skytteredan.
Utställningen Trofast - hov och tass i kunglig tjänst var riktad till mindre barn, men ett par lansar och en bössa som till stora delar var täckt med ben snidat i reliefer fastnade på bild, förhoppningsvis. Ljuset är som alltför ofta annars på museum tämligen dunkelt och punktformat vilket lever rövare med exponeringen. Enligt den vettiga guiden tillåter livrustkammaren tydligen fotografering med blixt, något som annars är ovanligt. Jag ställer mig dock frågande till nyttan av blixt mot en glasmonter i ett dunkelt rum om man vill kunna se annat än en vit fläck på fotografierna.

Väl utkomna från Livrustkammaren gav vi oss upp mot borggården och gick ner i den Kungliga Skattkammaren.

Efter den snitslade banan i trapporna kom vi så ner till två mindre källarvalv med allsköns kröningskronor, regalier, stadsnycklar och kröningssvärd. Drottning Kristinas silvertron var minst sagt magnifik, likaså dopfunten i silver. Ett plus för speglarna i botten av montern så att man lättare kunde se undersidan av den enorma skålen utan att behöva sitta på huk med näsan tryckt mot glaset. Samma spegelarrangemang fanns i montrar med div. kronor, men där var speglarna totalt felplacerade och ingen av oss lyckades hitta en vinkel där man såg en skymt av objektet i någon spegel, taket och salsväggarna såg vi dock massor av. Ett enormt minus för detta, trots den goda tanken. Ett lika stort minus för den i det närmsta totala avsaknaden av information i flertalet montrar.

Två kistor som använts för förvaring av div. regalier tillhörde den stora behållningen. Museet är väldigt litet, det tar inte lång tid att se samtliga föremål och jag är glad att jag passade på när det var gratis. Vackra föremål till trots kändes det lite som en turistfälla.

Efter att ha insett att vi lämnade skattkammaren just före en veritabel invasion av ditbussade turister kom vi åter ut på borggården och lapade sol. Jag tittade på folk i 1700-talsdräkter medan Anna mer tittade på de unga beridna pojkarna i blå uniformer innan vi gick vidare i slottet.

Slottskyrkan var pampig i sin enkelhet. Återhållna kolonner i en polerad ljus grå sten som lyste upp utan att bli gråtrist, en för utrymmet maffig orgel och lagom mycket bladguldsdekorerad ornamentik, om man undantar kortväggen vid entrén som kändes överprålig i jämförelse med resterande ytor. Tyvärr var koret avspärrat, så vi kom inte åt att titta närmare på skulpturerna.

Slottets paradvåningar bjöd på många olika intryck, allt ifrån stilrent och "jag skulle kunna tänka mig en läsesalong om ser ut så här" (så många tavlor med avbildade kungligheter och inte en enda har ett armborst i näven eller liggande på bordet framför sig *suck*) till bulligt stoppade möbler och överpråligt in absurdum som inte alls är min stil. Ganska bisarrt att salongen för middagsbjudningar inte alls var middagsbjudningar så som vi normalt tänker oss, utan en plats där inbjudna fick den stora äran att stå längs med väggarna och se på när prins Gustav III (om jag minns rätt) avnjöt upp till 34 olika rätter.

Åter ute i solen insåg vi vikten av att svalka ner oss och styrde stegen mot Västerlånggatan för ett par kulor Ben & Jerry's-glass. Efter att ha stångat oss igenom folkmassorna på turiststråkshelvetet gav vi oss av mot museet Tre Kronor.

Museet var litet, mörkt, och med minimal information i och bredvid montrarna men förhållandevis välbesökt pga. en guidad långtur som fanns i slottsprogrammet.
Armborstet är alltid trevligt att se, även om det i mitt tycke förtjänar en bättre plats än en dunkel monter inklämd i ett hörn och så illa placerad att man inte kommer nära montern (eftersom den är placerad vid väggen en meter från en övergång över en grop).
Jag hade gärna tittat närmare på såväl undersidan av borstet som bågens ryggsida och smidesmärket i buken. Jag tycker att märket ser ut att vara väldigt likt det tyska smedsmärket som finns på ett armborst i Eskilstuna, men monterns placering i kombination med den dunkla belysningen och det faktum att strängens skugga täcker halva stämpeln gör det ytterst svårt att se. Det är inte utan att man önskar att Livrustkammaren tog tillbaks borstet ett tag, så att man fick en chans att fingra närmare på det.
Dalpilarna i montern är trevliga, och jag skulle gärna se även de på närmare håll.

Andra härliga föremål var stenmorteln i kolossalformat (ca 50-55 cm hög, ca 40 cm innerdiameter och 8-10 cm tjockt gods i kanterna, smyckad med fyra mindre huvuden alldeles nedanför kanten, vart och ett ca 20 cm högt, och de sticker ut nästan lika långt), de målade kakelplattorna och sist och absolut minst de pyttesmå bentärningarna.
(även om just den montern var synnerligen beklämmande gällande den engelska texten pga. den genomgående stavningen 'medeival' samt den horribla pluralformen 'dices')

Efter detta föreslog jag att vi skulle ta en sväng på Medeltidsmuseet eftersom det ligger alldeles i närheten, men då fick jag en trött blick.
De har gratis inträde året runt så det får vänta och jag tröstar mig med att jag har världens bästa fästmö som inte säger något om att bli runtsläpad i kalla källarvalv medan jag lämnar näsavtryck på montrar med gamla dammiga vapen och hon febrilt får torka dräggel ur skägget på mig.
Måhända är det en eftergift för de gånger vi varit på IKEA och hon har envisats med att gå hela den snitslade banan runt och nypa blus utifall man skulle råka på något av intresse.

På det hela taget en bra dag och mycket mindre trängsel än jag förväntade mig.